Tack
Hade ett samtal med en av mina lärare och min lokala lärarutbildare, vi pratade om hur det gick för mig och som vanligt fick man höra att man är lite för tyst och lite för försiktig. Jag vet att den kritiken är berättigad, att jag har svårt för att ta plats men ändå någonstans så känns det så jävla frustrerande att få höra det gång på gång och det kändes som de flera gånger ifrågasatte om det verkligen var rätt val för mig att bli förskollärare.Och då kan jag tycka att ja visst jag skulle behöva ta för mig mer men bara för att jag råkar att vara tillbakadragen några veckor under skoltiden betyder inte det att jag kommer fortsätta vara det i framtiden, detta är något som jag dagligen kämpar med och försöker att bryta mig ut ur men det tar tid! Och självklart så kommer jag att utvecklas med tiden så när jag väl är färdig så kanske jag blir världens bästa pedagog men att ha folk ifrågasätta mig hela tiden är så jävla jobbigt! Jag vet vad jag vill, jag har vetat det länge nu och jag försöker och jag pluggar och jag anstränger mig. Och så tycker jag att deras diskussion om min personlighet egentligen inte är något de borde fokusera på för det är ju inte mig som person de ska bedöma de ska bedöma mina färdigheter inte min personlighet.
.
Efter samtalet började jag tänka tillbaka på min skoltid på hur jobbigt jag har haft det med viktproblem, kompisar och min tystlåtna personlighet. Jag har varit mycket mer tyst och blyg än vad jag nu är. Jag började bli bättre i gymnasiet men den stora vändningen kom när jag träffade Eric och jag är så tacksam mot honom för att han har hjälpt mig på så många olika sätt och jag är tacksam för den tid vi fick tillsammans, även om vi inte har gått helt skilda vägar då vi fortfarande är vänner. Men han har gjort så otroligt mycket för mig och för mitt självförtroende och självkänsla och jag skulle inte vara den person jag är idag om det inte vore för honom och han hjälper mig fortfarande att utvecklas och förändras för det tar tid att försöka förändra ett beteende som har fallit sig naturligt sen minst 10 år tillbaka!
.
Så tack så oerhört mycket Eric för att du har funnits där och hjälpt mig och för att du kommer fortsätta finnas där för att hjälpa mig!
.
Varför???
När det känns bra så känns det faktiskt riktigt bra men när det känns dåligt så känns det som om jag håller på att sjunka i ett gigantiskt svart hål, det finns inget ljus inte någon där som kan hjälpa mig. Varför ska det vara så varför kan det inte bara vara bra??
Det är så jävla jobbigt? Jag orkar ingenting, har inte lust med något alls mer än att lägga mig och bara glömma allt, precis allt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. När det är som värst känns det som jag är alldeles ensam och jag hör inte hemma någonstans, inte i småland, inte hos mor, inte här... ingenstans. Och inte nog med det, det är mörkt, trist och kallt ute och inte blir det något ljusare heller på flera jävla tunga månader! HATAR vintern, hatar snö, hatar kyla, hatar jul!!
