msmadeleineb

Satt och kollade på en gammal film från när vi var små häromdagen som min moster filmat, jag har kollat på den filmen flera gånger och varje gång gråter jag floder. Det är flera saker i filmen som får tårarna att börja rinna, delvis de som har lämnat oss och delvis tiderna och traditionerna som har gått förlorade.

Jularna som vi spenderade nästan alla tillsammans hos mormor och morfar när alla hjälptes åt och med tomten som kom och delade ut julklapparna. Födelsedagskalasen som alla kom till om de hade möjlighet, det har inte varit något sådant på flera år, vi växer upp och prioriterar andra saker.

Och hon har lyckats att på filmen få med de människor som vi har förlorat, min far som lämnade oss alla alldeles för tidigt, jag sakar dig så otroligt mycket, fick inte den tid med dig som vi borde ha fått!

Min älskade lilla mormor som jag minns med kärlek och värme och min underbara, fantastiska morfar som inte kunde se en framtid utan sitt livs stora kärlek, ni är saknade och älskade!

Och till sist min kära moster som rycktes bort från oss alldeles för snabbt och alldeles för tidigt, du är saknad!

Det finns de som säger att allt sker av en orsak, jag kan inte hålla med dem, om nu allt sker av en orsak, vad var orsaken till att min far behövde lämna detta liv? Som jag ser det finns det inte någon orsak allt sker slumpvis och jag, vi har haft otur. Vi har förlorat många medan det finns många som inte har förlorat någon och som har haft turen att aldrig känna denna smärtsamma sorg som aldrig försvinner. Och jag känner den djupaste sympati för de som har haft ännu större otur än vi!

.