msmadeleineb

Jag tror inte det finns något värre än att vara ensam, jag hatar det. Det blir så tyst och jag blir nervös, rastlös och jag känner mig otrygg. Jag märker så mycket tydligare ensamheten nu än vad jag gjorde innan för nu har jag inte bott ensam på två år och det känns jättejobbigt. Jag har märkt att jag för det mesta undviker största delen av lägenheten när inte Eric är här utan jag lägger mig i sängen och läser en bok eller gör något på datorn jag har kommit fram till att sovrummet just för tillfället är min trygghetszon där får jag inte ångest och känner mig trygg och säker. Jag vet att det kan låta jättekonstigt men jag kan känna att jag har haft dåligt med trygghet i mitt liv, jag har förlorat en förälder när jag var liten och efter det har vi flyttat runt mycket. Jag har haft det svårt och jobbigt i skolan, så flyttade min andra förälder 50 mil bort och till sist hamnade jag här även jag 50 mil från familj och vänner.

.

Jag säger inte att hela mitt liv har varit dåligt, tvärtom så har en stor del av det även varit väldigt bra. Men man förlorar en trygghet, en stabil grund att stå på när det sker oförutsägbara och stora förändringar ofta och på kort tid. Jag brukar jämföra mitt liv, min person och min familj med Erics, han har båda sina föräldrar kvar som bor nära och han har i bott i samma hus i största delen av sitt liv och han är säker på sig själv och sin omgivning han tar dagen som den kommer och är inte alls rädd för vad som kan hända. Medan jag är ständigt rädd för vad som kan hända, jag är osäker och känner mig otrygg i de flesta situationer. Jag vill inte längre vara den här människan som är "rädd" för allt och alla jag vill kunna känna mig trygg i mig själv och i det jag gör, som jag har nämnt tidigare så har Eric hjälpt mig en hel del med detta men det känns som om jag har tagit ett enormt kliv bakåt igen i och med allt. Jag kan inte känna mig trygg ens hemma i min egen lägenhet i alla fall inte för tillfället, jag hoppas det blir bättre när jag flyttar.

.